Hej Hej! jag vill nu tipsa om våra egna bloggar! (handlar dock inte om twilight) men ändå! behöver fler besökare och tar gärna imot kommentarer! + att vi updaterar mkt oftare där! :D

min blogg (julias)

www.juuliiaa.bloggplatsen.se

sandras blogg:

www.sandri.bloggplatsen.se

hoppas ni kikar in och ämnar en kommentar!  ^^,

här kommer två sidor från fjärde twilight boken!

jag såg hans bleka tunga glida över de blödande såren, men innan jag hann bli arg eller illamående förstod jag vad han gjorde. där hans tunga svepte giftet över hennes hud, slöts såren, så att giftet och blodet stannade kvar i hennes kropp. jag blåste mer luft i hennes mun, men det fanns ingetnting där.hennes bröstkorg höjes och sänktes, livlös. jag fortsatte pumpa hennes hjärta och räkna, medan edward arbetade med hela hennes kropp, försökte pussla ihop henne igen. men det fanns ingen där. bara edward och jag. som kämpade med ett lik. för det var allt som återstod av flickan vi båda älskade. det här brutna, blodlösa, söndertrasde liket. vi kunde inte laga bella. jag visste att det var för sent. jag visste att hon var död. jag visste det med säkerhet, för hennes dragningskraft var borta. jag kände inte längre något behov att vara nära henne. hon var  inte här längre, och hennes kropp hade förlorat sin lockelse. det vettlösa behovet av att vara nära henne hade försvunnit. eller kanske flyttat var ett bättre ord. nu kändes det som om något drog mig från andra hållet. nerifrån, utifrån. en längtan efter att försvinna härifrån och aldrig någonsin komma tillbaka. "stick då", snäste han, slog undan min händer igen och tog över kompressionerna. tre brutna fingrar, kändes det som. jag rätade ut dom utan att bry mig om den bultande smärtan. han pumpade hennes döda hjärta fortare än jag hade gjort."hon är inte död", morrade han."hon kommer att bli bra". jag var inte säker på att det var mig han pratade med. jag vände mig om, lämnade honom med döden och gick långsamt mot dörren. så långsamt. jag kunde inte få mina fötter att röra sig snabbare. jag kände mig tom igen, nu när jag förlorat mitt syfte. att rädda bella hade varit allt jag levt för så länge nu. och hon var bortom all räddning. hon hade offrat sitt liv för att slitas sönder av det där monstrest avkomma, så kampen var förlorad. allt var över. jag ryste till av ljuden från rummet bakom mig medan jag med tunga steg gick ner för trappan- ljudet av ett dött hjärta som tvingades slå. jag önskar att jag kunde hälla syre i hjärnan så jag kunde fräta bort minnet av bellas sista minuter. det vore värt hjärnskador att slippa dem- skriken, blodet, det outhärdliga krasandet och knäckandet när det nyfödda monstret slet sönder henne inifrån... jag ville kasta mig ner för trappan och rusa ut genom dörren, men mina fötter var tunga som järnklumpar och jag var tröttare än någonsin.jag hasade mig ner för trappan som en gammal, skröplig man. jag stannade till på nedersta trappsteget för att samla kraft nog att lämna huset. rosalie satt i den rena änden av den vita soffan, med ryggen mot mig. hon nynnade och mumlade till den lilla saken som låg inlindad i en filt i hennes famn. hon måste ha hört mig tveka, men hon ignorerade mig- uppslukad av detta ögonblick av stulet moderskap. rosalie hade fått vad hon ville ha och bella skulle aldrig ta varelsen ifrån henne. jag undrade om det var det den giftiga blondinen hade hoppats på hela tiden. hon höll något mörkt i ena handen, och ett girgt, sugande hördes från den lilla mördaren i hennes famn. lukten av blod. mänskligt blod. rosalie matade den. klart att den ville ha blod. vad skulle man annars ge den sortens monster som så brutalt lemlästat sin egen mor? den kunde lika gärna ha druckit bellas blod. det gjorde den kanske. styrkan åtrevände när jag stog och lyssnade på den lilla mördarens suganden. stark, hat och hetta- en hetta som sköljde genom huvudet utan att bränna bort någonting. bilderna i mitt huvud blev bränsle, byggde på infernot men vägrade låta sig förbrukas. jag kände skälvningarna vibrera genom hela kroppen, och jag gjorde ingenting för att stoppa dem. rosalie var helt uppslukad av varelsen och brydde sig inte om mig alls. hon var för distraherad för att hinna stoppa mig. sam hade haft rätt. den där saken var en abnormitet som inte borde existera. en svart, själlös demon. något som inte hade rätt att finnas. något som måste förintas. det kändes som dragningskraften inte hade kommit utifrån, trots allt. jag kände den nu, hur den lockade mig, drog mig framåt. drev mig att avsluta det här, rädda världen från det här missfostret. rosalie skulle döda mig när varelsen var död, och jag skulle försvara mig.

(handlar om jacob om ni undrar :P )

men aja hejdå! :))))))))))))))))))